Startade julafton som alla andra dagar här, med promenad vid vattnet

Sen beslöt vi oss för att fira julafton med att äta frukost ute. Mums

Sen hände inte så mycket förrän framåt eftermiddagen när vi samlades för att julmysa lite med family 1.

Vi tog en julaftonsdrink på stranden och tittade på solnedgången

Sen åt vi på en av våra favvorestauranger och det var gott som vanligt

Efter det lite prat och mys på balkongen och nu väntar vi på att sonen ska komma hem från nattliga äventyr som han är alldeles för ung för. Godnatt och god jul!

Hemma. Ja så känns det nu. Äntligen framme på Koh Lanta. Vaknade kl 5 av böneutrop men somnade om igen. Frukost på fina balkongen

Morgonpromenad lika härlig som vanligt

Planerat strömavbrott idag hela dagen så vi åt på Southern där vi bor. De har reservaggregat så man inte behöver vara orolig för att maten har legat i solen och väntat på att bli tillagad.

Efter att strömmen kom tillbaka har den kommit och gått så att säga.

På kvällen bestämde vi oss för att se solnedgången på stranden och ångrade vi inte

Sen åkte vi in till Saladan för att käka på ett av våra favvoställen King, och den vänliga thailändaren som äger stället kände igen oss och hälsade oss välkomna tillbaka (eller nåja det kan ha varit en av hans dagliga försäljningstrick)

Och notan, ja den gick såklart inte att tyda

Sen shoppade vi på marknaden i mörkret. Det gick så bra att PA kom hem med ett par nya thaibyxor. Han är mycket nöjd

Startade dagen långsamt med frukost vid havet

Sedan poolhäng, strandhäng och snorkling för dem som ville. Min bästa snorkling är den där man står i vattnet och tittar på fiskarna. Man behöver inte blöta huvet och inte heller försöka andas under vattnet vilket är så konstigt.

I hotellets restaurang var toaletterna speciella eftersom de saknade vägg. Det gick ju att stänga toadörren men det var inte mycket nytta med.

Vi hade inte mycket att välja på eftersom vi checkat ut från rummen. Vår lilla transfer-long tail båt som skulle ta oss till den stora piren med den stora båten var i mycket god tid.

Jag är medveten om att det jag nu ska beskriva absolut är att anse som ett icke-problem. Men ändå det kändes som ett större problem just då. Vår båt kom inte till den stora piren. Vi väntade och väntade Och när den väl kom någon timme försenad var den full och vi fick snällt vänta på på nästa- som ingen visste när den gick… När den båten äntligen kom och vi kom på med alla väskor fick vi höra och förstå graden av i-landshelevete som de som var på den båten hade varit med om. Den hade stått på grund i fem timmar och det hade blivit så varmt för de som var ombord att de var tvungna att krossa en stor fönsterruta på båten så att de skulle få luft.

Konstaterade därmed för mig själv att det finns grader av helveten i paradiset också. Mitt helvete var inget emot de som suttit på båten i många timmar utan mat och som fick kippa efter andan i värmen. Att vänta en stund för länge kändes litet.

Sedan började vår lååånga resa hem. Vi stannade på så gott som varenda ö runt omkring och länge åkte vi åt fel håll, men jag unnade liksom de andra passagerarna att äntligen komma fram, efter sin mardrömsresa. När vi äntligen närmade oss Koh Lanta var det kolsvart ute och båten hade såklart inga strålkastarljus precis – utan en liten thailändsk man men en mycket liten ficklampa. Så det gick långsamt.

All heder åt thaiarna som säkert arbetat sedan tidig morgon på båten.

När vi väl kom fram kastade vi oss iväg för att få mat i magen. Tog ett säkert kort när det gäller mat

Oreoshaken lämnade inga kids besvikna. Tonåringarna ja, de hade redan försvunnit iväg till baren. Som tur var var de inställda på en tidig kväll så nu ligger vi alla i sängarna på vårt älskade Lanta.

Åh så vackert det är här! Inatt sov vi som stockar allihop och jag var inte jättepigg när vi pallrade oss upp för att se på soluppgången. Men det var värt det.

Sen fick vi vänta länge på att kidsen skulle vakna. Vi tog en kaffe på stranden medan vi väntade.

Efter två timmar hade ingen vaknat så vi fick väcka dem för att hinna med frukost. Bästa frukostvyn och härlig frukost.

Sen bestämde vi oss för att gå genom djungeln till en annan strand trots en del motstånd från de icke -vuxna

Man kan väl säga att vi tvingade dem, men motståndet var inte så massivt förrän de upptäckte att det inte var helt enkel terräng

Vi vuxna tyckte det var värt det i alla fall. Stranden var vacker och vi var nästan helt ensamma där

Naturligtvis fanns det en varningsskylt också. Det finns alltid någonting att oroa sig för. Men som tur var såg vi inga jellyfish…

Efter utflykt fick det bli lugnt resten av dagen- imorgon åker vi vidare mot Koh Lanta😊

Efter frukost åkte vi till hamnen där vår färja mot Koh Ngai skulle avgå. Tyvärr hade de slutat köra färja, så det blev speedboat som jag inte älskar.

Tycker det slår så hårt när man åker speedboat, har dessutom läst om någon som bröt ryggen under en färd. Färjorna kan i och för sig sjunka rätt ner väldigt fort men ändå.

Båtresan gick trots allt bra

Efter några timmar och ett båtbyte var vi framme!

Vädret har vi med oss och det är precis lagom varmt.

Efter sol och bad blev det mera mat och en kvällspromenad på stranden innan vi avslutade med ett kortspel utanför bungalowen, mer orkade vi inte.

Fortfarande konstig efter tidsomställningen. Just det, vi har ju firat 49 åring idag också!

Svenska flaggor hade de inte så det fick duga med danska, men han verkade glad ändå.

Vi sov faktiskt några timmar på planet även om jag vaknade då och då när det skumpade till. Man orkar inte vara konstant rädd i 11 timmar som tur är. N somnade och vaknade med håret fullt av tuggummi och ingen vet hur det gick till. när vi kom fram var vi jätteglada och den sköna värmen slog emot oss. Det var innan vi mindes hur det är i Phuket på immigration. Thailändarna har ju för sig att man ska fylla i visumansökan, ta foto, fingeravtryck och möta en kylig thailändare med blicken( som jobbar så fort eller långsamt hen har lust med)  När vi klev in i immigration hallen mindes vi.

Sist vi var här var det mitt i natten och vi kom från Peking. Helt slut och törstiga stod vi där i timmar. Den här gången gick det fort.

När vi kom ut letade vi förgäves efter vår förbokade transfer med skylt. Ingen kom så vi bokade en annan. Han packade in oss alla 9 i sin minivan och körde snabbt och på egna vägar, eller egna filer i alla fall.

Våra två familjesviter på hotellet hade förvandlats till en svit och två dubbelrum. Å andra sidan hade ju vi förvandlats från 8 till 9 personer så det gick väl jämt upp kan jag tro.

Kidsen provade poolen direkt

Efter poolhäng var det ju redan nästan kväll så var dags att hitta nån kombinerad lunch och middag.

Det ör omöjligt att döma haken här efter utseendet – men det låg ett halvsunkigt ställe längst med vägen. De kunde sin mat och alla blev jättenöjda. En apetizer med grillat fläskkött och stark sås var en mumsig start. Sen gick vi till 7 eleven för att bunkra dricka och snacks till färjan till koh ngai imorgon …

Loggade ut på ca 4 veckor!…

Mötte upp härliga family 1 på Kastrup. Det är tredje gången vi åker till Thailand tillsammans. Hann med ett snabbt glas vitt innan vi rusade vidare mot gaten.

De här dagarna precis innan är värst. Oro i kroppen inför resa och att lämna allt hemma. Flygrädslan som gör sig påmind, stress att inte hinna med allt.

Otto cavalier är i alla fall än så länge lyckligt ovetande om att han ska tas omhand av andra, vilket såklart kommer gå finfint.

Om man nu är orolig att inte få med sig allt kan man spana in makens 4 sidiga Excel-fil… gör mig nästan mer stressad-

men känns ändå kanske tryggt på nåt vis…

I helgen firade vi i alla fall julafton nr 2, så på så vis är vi ju förberedda.

Imorgon är den stora dagen då vi får veta om man måste sitta bredvid en tysk ( vi flyger från Frankfurt) troligen högljudd och stor gubbe eller med någon familjemedlem, när vi skulle boka platser på flyget var det fullt. Troligen släpps platser imorgon men än så länge har vi förberett alla familjemedlemmar på vad man då säger ( I dont speak german) vilket är en lögn för vissa av oss men ändå…

Onödigt kan man tycka. Men den gamla blev liksom full på nåt sätt, är inte sugen på att betala för att blogga så nu blev det såhär. Att blogga har blivit livsviktigt för mig när vi reser. En slags terapi eller vad det nu är. Så nu undrar jag ”hurskadetganuda”

Expressen ser till att jag inte blir alltför bekväm och lugn inför resan

Nu dags att förbereda för julafton (idag)